Shopping i San Francisco

Nu är vi precis tillbaka på rummet efter en lång runda ute i San Francisco. Vilken till allra största del bestod av shopping. Jag kan rapportera att shoppingen är fantastiskt billig här. Alexander introducerade oss till en av de bästa klädbutiker jag varit i, Abercrombie & Fitch <3 Där vi, eller iaf. jag, spenderade minst en timme, vilket jag anser var mycket välmotiverat då A & F inte ens finns i Sverige.

Sedan var vi och kollade in lite andra butiker, åt jättegod glass i SFs sommarsol och tittade på hur chaufförerna manuellt vände de 60 år gamla spårvagnarna på stora vändplattor mitt i staden. Genom Alex initiativ hamnade vi på Apple Store där vi (för andra gången de senaste två dagarna) hängde i ca 40 min.

Nu är det snart skjorta på, för vi ska ut och ha vår sista middag här i Möjligheternas land.

En dag i San Fransisco

Idag har vi varit på det naturvetenskapliga muséet Academy of Science i Golden Gate Park. Det var "free Wednesday" så kön var kilometerlång. Men det tog inte allt för lång tid att komma in. Fast väl inne var det inte så bra som vi hade hoppats på.

Något som åtminstone jag tyckte var riktigt bra var De Yung som ligger precis bredvid. Häftig byggnad som jag inte hade fattat låg i San Fransisco så jag blev mäkta förvånad när den plötsligt dök upp. Men vi gick inte in för det såg mycket dyrt ut i lobbyn.

Vi käkade istället asiatiskt och åkte sen till Golden Gate Bridge som vi knallade ut på till första pylonen. Den var massiv! Och hög vilket min höjdskräck talade om ett antal gånger för mig.

Alex och Phillipe inspekterar Golden Gate.

Efter det blev det en snabb tur på stan för att köpa biobiljetter till Star Trek och på vägen hittade vi Apple Store. Snyggt! Både huset och innehållet. En trappa helt i glas rakt innanför entrén och en gångbro även den i glas endast förstärkt av ett dragband i rostfritt stål på undersidan.

Ja och på kvällen så såg vi Star Trek i sk. IMAX. Det är enligt biljettkillen en vanlig bio fast "bigger and louder", vilket visade sig vara sant!

Sjölejon och Redwoodträd

Gårdagens missöde med bilen innebar det att vi hade en hel förmiddag och ytterligare några timmar tillgodo att ta oss runt i San Fransiscos närhet innan vi lämnade tillbaka fordonet för gott. Snabbt bestämdes att vi skulle ta Highway 1 söderut längs kusten och stanna till vid vackra platser. Morgonen i San Fransisco började dock riktigt kyligt med tät dimma (en vanlig företeelse i denna stad på sommaren). Även längre söderut längs kusten var det riktigt mulet, men Stilla havskusten var ändå riktigt magisk med sina branta klippstup och rev som översköljdes av vita skummandevågor. Under ett snabbt stopp vid en sandstrand med tillhörande lagun sågs och hördes en Common Yellowthroat och dessutom observerades flera red-winged Blackbirds och bruna pelikaner.

Vi anländer till Santa Cruz. Notera palmerna.

Vi hamnade till sist i den förhållandevis lilla staden Santa Cruz med sina långa sandstränder. Det var fortfarande långt kvar till den riktiga turistsäsongen och endast några få volleybollplaner användes för spel. Ute på piren i hamnen upptäckte vi cirka 50 sjölejon som låg och vilade på plattformar i strandkanten. De var uppenbart väldigt vana vid människor och det kändes lite som att befinna sig på en djurpark när vi beskådade dessa imponerande djur på ned till två meters håll. Ett par bjässar till hanar såg vi, och dessutom några enstaka honor. De allra flesta djuren var dock ungar och de flesta låg och sov eller kivades med varandra korta stunder. En hel del fåglar sågs också i hamnen. En tät flock med Western Grebes (en sorts dopping) sågs, liksom två skräntärnor, en gråhakedopping, två tobisgrisslor och en storspov. En fin mix av arter således!

Sjölejon vid piren i Santa Cruz.

Vi tänkte att vi skulle äta någon typ av Seafood eftersom vi ju ändå befann oss i ett fiskesamhälle. Det hela visade sig dock vara svårare än väntat eftersom priserna var lite för höga för vår budget. Istället hamnade vi på en mexikansk restaurang där vi avnjöt enchiladas med kyckling som fyllning. Inte helt läckert om jag får säga det själv, men det slank ner i alla fall.

På eftermiddagen stannade vi till i en park med riktigt grova Redwodträd en bit in i landet mellan Santa Cruz och San Fransisco. Det var något av det mäktigaste vi skådat! Några av träden som stod här var nästan 2 000 år gamla och de sträckte sig jättelika upp i skyn. Omkretsen för dessa bjässar var så stor att det skulle ha behövs minst tio trädkramare för att nå runt. Skogen genljöd av sång från flera Dark-eyed Juncos samt en Mac Gillivray´s Warbler. Också en Pacific-slope Flycatcher sågs en kort stund medan den satt på en gren och spanade efter insekter. Tyvärr var vi snart tvungna att bege oss tillbaka in till den stora staden för att lämna bilen.

Ett av de många Redwoodträden som reste sig mot skyn.

Några av träden hade en imponerande omkrets!

På kvällen mötte vi några avlägsna släktingar till Philippe och de bjöd ut oss på middag. Turkiskt blev det! Det var kul att samtala med några riktiga amerikaner och de delade gladeligen med sig av tips på sevärdheter i San Fransisco. Några av dem ska vi kolla upp i morgon, men tills dess: ha det bra och lev livet!  

Mot Kalifornien

På förmiddagen lämnade vi det mysiga motell i Mariposa som för två nätter fungerat som permanent boende. Istället styrde vi nu kosan rakt västerut, mot kusten och Kalifornien. Målet var San Fransisco, men eftersom vi hade gott om tid på oss passade vi på att stanna lite och njuta av den omgivande naturen samt en hel massa shopping.

Mariposa låg inbäddat bland bergen i ett väldigt lummigt och skogsrikt landskap. Så fort vi kom längre västerut bytte dock landskapet snabbt karaktär. Plötsligt fanns här milsvida torra gräsmarker där massor av boskap betade. Ytterligare lite längre västerut var naturen ännu mer monoton. Här fanns knappt några berg överhuvudtaget. Landskapet var platt som en pannkaka och de enorma monokulturerna till åkrar fortsatte så långt ögat kunde nå. GPS:en var bitvis kryptisk och ledde oss in på småvägar som egentligen inte var gjorda för denna typ av trafik, men fram kom vi till sist. Flera nya fågelarter sågs under resan genom detta odlingslandskap. En hona amerikansk kärrhök visade upp sig, liksom en Loggerhead Shrike (en sorts varfågel). Vid ett snabbt stopp på en bensinmack observerades även resans första exemplar av arten Brown-headed Cowbird. Rödstjärtade vråkar, enstaka kalkongamar, två sparvfalkar samt ett flertal Western Kingbirds kan också nämnas.

Vi möts genast av dimma när vi närmar oss San Fransisco.

Vid ankomsten till San Fransisco var det tänkt att hyrbilen skulle lämnas tillbaka till AVIS (hyrfirman), men efter mycket bök och väntan i bilköer och liknande kunde vi konstatera att de två firmorna som fanns i centrala San Fransisco hade stängt för dagen. Suck, vad nu göra? Alex kunde med huvudräkning snabbt konstatera att detta misstag skulle kosta betydligt mer än planerat. Hotellet vi checkade in på var hur som helst mysigt och hemtrevligt och gick i 50-talsstil. Kvällen avslutades med en snabb middag på Subway där Alex höll på att bli skalperad av en mycket berusad uteliggare som slog vilt omkring sig med en avbruten radioantenn...

Pressmeddelande

Intel Sverige har släppt ett pressmeddelande om Philippe: http://pressmeddelanden.idg.se/2.4880/1.230643

Klurigt med skogssångare

Nordamerikas motsvarigheter till norra Europas gråa och gröna sångare är egentligen inga äkta sångare, även om namnet kanske antyder det. Skogssångarna (vilka består av över 50 olika arter) är egentligen tunnäbbade fältsparvar som har intagit en liknande nisch som sångarna. I Yosemite fick jag för första gången möjligheten att stifta bekantskap med några av dessa skogssångare. Tyvärr visade det sig vara betydligt svårare än vad jag trott. Fåglarna var rörliga högt upp i lövverket och visade sig aldrig riktigt bra. Det krävdes en hel massa flängande i skogen mellan tallar och redwoodträd samt strategiska snabba förflyttningar för att man skulle ha en chans att få se en individ i några få sekunder. Min fågelbok (som tyvärr ej är komplett) visar endast några av alla de skogssångare som förekommer i dessa delar av USA. Det krävs därför att man, så fort en ny art uppenbarar sig i kikarfältet, samlar karaktärer och försöker memorera synintrycken. Även att minnas sången kan vara viktigt, speciellt när man kommer hem och lyssnar igenom inspelningar på nätet. Nåväl, dagen i Yosemite bjöd på åtminstone tre arter skogssångare: gulgumpad skogssångare, nashvilleskogssångare och gul skogssångare. Ytterligare en art skogssångare observerades, men den hittades varken på nätet eller i fågelboken.

Inte enbart skogssångare sågs under den långa dagen i Yosemite National Park. Tre hanar av Black-headed Grosbeak (en stor stenknäck) observerades och såväl Red-breasted Nuthatch som Brown Creeper visade upp sig fint. Vandringstrastar sjöng överallt i skogen och flera exemplar sågs också överflygande. Intill floden sågs en adult American Dipper (en strömstare) som matade en ännu ej flygg unge. Den White-headed Woodpecker som visade upp sig i närheten av turistcentret hörde till en av dagens verkliga höjdare. Detta är utan tvekan en av de vackraste hackspettarna! Ytterligare en ny art i form av en Rofous-sided Towhee hördes sjungande under dagen. Fågeln satt förvisso inte i nationalparken utan någon mil utanför, men blev en trevlig avslutning på en fågelrik och på alla sätt fantastisk dag.

Att hänföras över naturens skapelser...

Idag klev vi upp tidigt för att ge oss av till nationalparken Yosemite. Bilresan tog cirka en timme och redan vid ingången till parken, som kallades för El Portal, hänfördes vi över naturen. Här fanns skogar som varit totalt opåverkade av människan, och längs den slingrande vägen in i dalen forsade en stor flod med kristallklart smältvatten från bergen.

Vattnet i floden var kristallklart - och kallt!

Bergen reste sig höga och mäktiga längs båda sidor om dalen och man tryckte näsan mot rutan för att kunna få en närmare titt på alla dessa makalösa formationer. När vägen slutligen kom ut på en äng gavs fri sikt längre in i dalen och där framträdde ett landskap som inte går att beskriva med ord. Det var som dalen Fylke hämtat ur "Sagan om Ringen". Bergen sträckte sig spikrakt upp i luften och här och var forsade smältvatten ned i jättelika dimslöjor. Mäktigast av allt var berget "the Half-Dome", ett berg med en mycket säregen form. Ena sidan liknade mest en svagt rundad kulle medan andra sidan stupade spikrakt flera hundra meter nedåt. Vi uttryckte vår förtjusning över synintrycken med ord som "helt sjukt", "makalöst" och "otroligt", men egentligen räckte inte detta för att återge vad vi egentligen kände.

En av många vackra vyer i Yosemite National Park.

Vi klev snart ur bilen och började vandra en sväng i parken. Det var fullt av folk längs de asfalterade vägarna, men så fort vi tog oss lite längre in i skogen blev vi helt ensamma. Nja, riktigt helt ensamma blev vi naturligtvis inte. Skogen genljöd av fågelsång och för första gången på denna resa kände jag hur abstinensen blev lite för stor. Jag ville rusa åt både höger och vänster för att identifiera fåglarna som sjöng, men jag fick tänka på att jag inte var ensam på turen utan också sällskapade med två icke-ornitologer.

Philippe och Alex lyckades inte rubba en av de stora tallarna i Yosemite. De måste äta mer spenat!

Philippe hade tänkt ett steg längre än oss andra två denna dag. Han hade nämligen packat med sig badbyxor. Varför, kan man undra? Varken jag eller Alex hade trott att det skulle gå att bada i parken (inte minst på grund av kylan i vattnet), men ack så fel vi hade. Philippe blev därför den förste av oss att prova på en ny typ av dusch! Vattnet kom dock inte som brukligt från någon kran utan kom forsade längs en cirka 150 meter hög bergsvägg. Eftersom solen strålade på denna bergvägg värmdes vattnet upp under sin färd mot marken och vattenfallet förvandlades därför plötsligt till en nästan ljummen och mycket avsvalkande upplevelse.

Vattnet från den smältande snön värmdes upp längs bergssidan...

...och testpersonen Philippe låter hälsa att duschen var riktigt härlig.

Betyget blev högt - fem toasters av fem möjliga!

Jag och Alex kunde inte hålla efter längre utan slängde oss in i fallet endast iklädda kallingar! Dessa torkade dock snabbt i solen samtidigt som vi njöt av en dalgång vackrare än något jag tidigare sett. Den Stellers Jay (en sorts blåskrika) som satt en halvmeter bort och inspekterade oss bidrog också till att man kände att total tillfredsställelse var uppnådd.

Adam och Philippe poserar efter badet i vattenfallet.

Efter att ha vandrat runt i dalen i flera timmar, ätit pommes frites gjorda på sötpotatis och sett massor av ekorrar valde vi att åka upp på ett berg varifrån man skulle ha utsikt över hela dalen och de omgivande bergen. Utsiktsplatsen, kallad Glaciere Point, var minst sagt en utsiktsplats. Härifrån fick man en vy som nästan (men bara nästan) slog den som gavs nere i dalen. För första gången kunde man se både Half-Dome, ett av de större vattenfallen samt flera snötäckta berg samtidigt! Även den bergssida som enligt en skylt hade rasat den 28 mars i år sågs.

Utsikt från berget vid Glaciere Point. Half-Domen syns tydligt till höger i bild.

På kvällen var man mör men oerhört glad över dagens upplevelser. Bergen, vattnet, lukterna och ljudet kommer för evigt att stanna kvar i minnet. Yosemite är och förblir ett av USA:s allra vackraste naturområden. Ordet storslaget räcker inte i detta samanhang. Jag måste kolla ordlistan efter synonymer som än mer förstärker uttrycket.
Tills dess, ha det bra! Vi hörs snart igen...

Den första gamen

Eftersom Alex redan relativt noggrant beskrivit hur resan mellan Reno och Mariposa fortlöpte tänkte jag koncentrera mig mer på de fåglar som sågs under den långa bilturen.

Först och främst måste alla kalkongamar nämnas. Gamar är i sig inga vackra fåglar (rosa nakna huvuden och med ganska ofräsch fjäderdräkt) men att för första gången i sitt liv få se en gam är något alldeles extra. På V-ställda vingar svävade gamarna omkring längs bergssidorna under en stor del av bilresan och jag kunde räkna dem till totalt minst 44 stycken. Bland andra rovfåglar som sågs kan nämnas 3 rödstjärtade vråkar och en hane sparvfalk.

Vardagsmat i form av Brewers Blackbirds och vandringstrastar sågs också, men de förstnämnda observeras så pass ofta att man inte riktigt längre ger dem någon större uppmärksamhet. Annat är det med dess kusin, Red-winged Blackbird! Ett par hanar sågs utefter vägen strax söder om Carson City och de kraftigt karminröda vingfläckarna formligen lyste på långt håll. Inne i Kalifornien noterades ytterligare en ny art för resan, en Western Kingbird. Arten påminner mest om en stor flugsnappare med en näbb som en kungsfiskare. Den har en förkärlek för att spana ifrån telefonledningar längs vägar och därmed är den också ganska lätt att upptäcka under bilfärder.

Mer fåglar kommer garanterat att ses imorgon! Då väntar nämligen en hel dag med äventyr i en av världens vackraste nationalparker: Yosemite!!

395 - 108 - 120 - 49 - 140

Idag har vi åkt bil. Hela dagen. Vi checkade ut från hotellet vid 9, åkte till flygplatsen och hämtade vår hyrbil. En Hyundai belv det med GPS (vilken senare skulle visa sig vara väl behövlig).

Vårt mål med resan var Mariposa och ett motell vi ska bo på två nätter för att ha möjlighet att åka till Yosemite National Park.

Vi hade förstått att vägen över bergen var stängd under delar av året pga snö, men hyrbilskillen garanterade att den var öppen. Så vi åkte glatt söder ut på 395 för att hitta till 120 över bergen. Vägen var ju dock så klart stängd! Men två glada tjocka villakvartersvakter hjälpte oss att hitta en annan väg som var öppen. Det fick bli 108.

Bredvid de tjocka vakterna fanns det en pytteliten kanin.

Väg 395 söder ut. Det var jätteplatt där vi åkte och på båda sidorna steg de snöklädda bergen upp.

Men inte blev vi besvikna för det! Någon vackrare väg har jag nog aldrig åkt på. Smal och slingrig upp över bergen med fantastisk natur som ändrade sig nästan efter varje krök.

GPS:n sa att resan skulle ta 3 h. Den tog 8h. Men då stannade vi ganska så ofta för att ta bilder. En del av bilderna kan ni se här nedanför.

Snöbollskrig!

Vi hittade en utkiksplats högt ovanför en damm med fantastisk panoramavy.

På andra sidan bergen var det jättevarmt. Vi fick en chock när vi klev ur vår AC-bubbla för att titta på en damm som Philippe tor sig ha åkt Jet-Ski på för ett antal år sedan. Det var säkert 45 grader varmt! Det var en stor kontrast mot vårt snöbollskrig tidigare på dagen.

Varmt, slingrigt och brant. Vi ville bada, men det fanns inget vatten!

Många fåglar har vi, eller rättare sagt Adam, sett. Kalkongamar har förföljt oss och Adam har rapporterat om varje exemplar. Och massor med platta ekorrar har vi sett och en och annan död orm.

Till slut kom vi fram till 4999 Higway 140 där vårt motell för helgen ligger. Det är jättevackert och för oss än så länge helt outforskat teritorium.

Nu ska vi gå och äta middag och själv hoppas jag på att hitta ett äkta steakhouse! Vad som händer ikväll vet vi inte, men något som är säkert är att vi inte ska kolla på reprisen av Eurovision Song Contest på STV Play!

Intel ISEF second award!!

Nu är det dags för den stora avslutningsceremonin, ’Grand Awards Ceremony’. Det är utan tvekan bland det storslagnaste i ceremoniväg både jag och Adam sett. Jag kan nog inte ens försöka beskriva. Priserna på ISEF delas ut efter kategori som ’best of category’, ’first -’, ’second -’, ’third -’ och ’fourth place awards’. Omkring 250 av de ca 1200 projekten får någon typ av pris. Ceremonin kommer vara i nästan tre timmar. Mitt projekt ligger under kategorin ’behavioural science’.

Den stora prisutdelningen är igång. Spänningen är så tät att man nästan kan ta på den. Man börjar med fjärndepriserna. Talare och pristagare kallas kontinuerligt upp på scenen till pampig musik och imponerande ljuseffekter. Varje vinnare ropas upp utifrån land och namn för att sedan gå upp på scenen och tas emot av publikens jubel. Spänningen ökar i takt med att vi klättrar på prisstegen.

Det är nu dags för ’second place awards’. Endast ett femtiotal vinnare bland de 1500 deltagarna återstår. Första kategori ut är som vanligt ’Animal Sciences’, tre vinnare ropas upp och tas emot på scenen av åskådarnas jubel. Nästa kategori är ’Behavioural and Social Sciences’, två vinnare läses upp innan följande dånar ut ur högtalarna ”… and from Goeteborg, Sweden: Philippe Klintefelt Collet”. Jag hinner dock inte höra hälften av det, utan fumlar bland de hysteriska skriken runt omkring mig med att resa mig upp och ta mig fram mot scenen. Jag trampar upp på rampen och tas emot av mannen och en kvinnan som håller i prisutdelningen samtidigt som jag på den skärmen bakom scenen ser två gigantiska kopior av mig själv gåendes över scenytan.

Det är första gången jag får en ordentlig överblick över folkhavet. Helt otroligt. Det faktum att jag står framför 1500 av världens absolut smartaste ungdomar känns helt sagolikt. Tv-kameror filmar oss och framför scenen står fotografer och fotograferar oss för allt vad tygeln håller. Jag växlar några ord med tjejen som står bredvid mig, men står mest i förundran och tittar ut över myllret.

När andrapristagarna ropats upp och tagits emot på scenen leds vi av en man i svart kostym in bakom scenen där vi får medaljer och ytterligare gratulationer.

Jag hittar tillbaka till min plats i publiken och njuter av de sista ~30 minuterna av ceremonin. Vilka till största del består av utdelning av de sista priserna, tal, jubel och komfettiregn.

2 sek. efter ceremonins slut. Det är mycket folk.

Ett ’second award’ innebär att man, utöver att bli en officiell vinnare, får en planet uppakallad efter sig samt en prissumma på 1500 dollar. Detta blir, med 2008 inräknat, andra gången på över 10 år (någonsin?) som någon svensk får pris i ISEF. Sjukt roligt! Det känns fantastiskt att få belöning för allt hårt arbete. Nu ska jag, Adam och Alex ut och fira :)

Backstage

Nu har jag äntligen hållit mitt tal som jag varit så nervös över i snart en månad. Men det gick jättebra. Jag glömde helt bort att det var någon publik som lyssnade på mig när jag väl stod där.

Värre var det att vänta backstage innan talet. Jag lyckades hälla i mig allt för mycket kaffe, vatten och juice innan och fick springa på toaletten säkert tre gånger på en timma. Och när Philippe dessutom vann andrapris blev jag än mer nervös och helt tårögd.

Men nu är det över och de som lyssnade på mig säger att det var ett bra tal.

En liten sammanfattning

Det har varit fullt upp vid montern de två senaste dagarna och därmed har inte tid riktigt funnits för att skriva på bloggen. Här kommer därför en liten sammanfattning om vad vi råkat ut för där "borta i väster". Som vanligt kommer jag att fokusera på det ornitologiska utbudet de senaste dagarna.

Vid Lake Tahoe i förrgår noterades ett exemplar av Steller´s Jay, en sorts blå skrika samt ett trettiotal trädsvalor (Tree Swallows). Ytterligare exemplar av Brewer´s Blackbird observerades utefter vägen och i Renos södra utkant sågs såväl vanliga skator som en vacker hane av Red-winged Blackbird.

Bergen och den isande blå Lake Tahoe skapade ett synintryck som var helt fantastiskt. Rejält med snö låg kvar på åtminstone två av bergstopparna och den slingrande vägen, som gick upp på 2 400 meters höjd, kantades av riktigt grovstammig tallskog. Egentligen hade jag velat stanna var tionde meter för att fotografera och fågelskåda, men det gick förstås inte eftersom vi hade lite tidspress.

I går blev det inte mycket fågelskådning eftersom domarna (cirka 600 st) gick runt och frågade ut samtliga 1 500 deltagare om deras projektarbeten. Åtta domare stannade till för att höra mer om flyttfåglarnas sträckvägar vid västra Roxen. Den vanligaste frågan var förstås: "Where is Lake Roxen?" eftersom det inte från början riktigt framgick att jag var från Sverige. De flesta domarna verkade hyfsat nöjda med mina svar förutom en ganska rund man i någon sorts permobil som inte riktigt fick något bra grepp om vad jag verkligen har gjort under de tre senaste höstarna. Dagen avslutades med en buffé och efterföljande dans och Laserdome på det stora hotellet Grand Sierra. Här var stämningen på topp, dansgolvet fullpackat med ungdomar och många nya vänskapsband från jordens alla hörn knöts.

Adam vid sin monter.

Idag har utställningen varit öppen för allmänheten och den stora mässhallen har varit fullkomligt knökad med folk. Alla Renos skolor och daghem fanns på besök och jag fick under ett par ganska svettiga timmar berätta om mitt projekt för oräkneligt många personer. Riktigt roligt att det finns intresse för fågelskådning och flyttfågelforskning också i USA! Då och då fick man också ställa upp på att bli fotograferad tillsammans med folk från bland annat Kina och Puerto Rico. Eftermiddagen avslutades med lite fågelskådning runt hotellet och vid Virginia Lake park. Inte mindre än tre nya fågelarter sågs. Mest oväntat var den kaliforniska tofsvaktel som sprang omkring bland buskage i utkanten av parkeringen. I samma område höll också ett par av arten Scrub Jay till och de såg ut att syssla med någon form av insamling av bomaterial. Massor av sjungande hanar av House Finch hördes utefter vägen till parken och i den konstgjorda sjön simmade resans första tjocknäbbade dopping. Två svarttärnor fiskade en bit ut och i strandkanten stod flera exemplar av ringnäbbad mås. Också en vandringstrast (nästan vardagsmat här) sågs flygande en snabb stund.

Nej, nu väntar vi otåligt på att Philippe ska koma tillbaka från sin Gokart så att vi kan ta en joggingtur och sedan äta på ett riktigt steakhouse.

Vi hörs snart igen!

Media - bade i USA och pa hemmaplan

Tänkte rapportera lite om pressklipp sa långt som jag vet. Känner någon annan till något mer, skriv gärna ner länken i en kommentar!

Först ar det ett pressmeddelande från Intel Sverige: http://pressmeddelanden.idg.se/2.4880/1.229347

Pressmeddelandet har lett till att jag i morse blev kontaktad av en PR-byra som ville få till en intervjuv med Adam. Adam ska få ringa upp en kvinna pa Corren vid lunch och svara på lite frågor. Narä artikeln publiceras vet vi inte än.

Sedan bevakar den lokala nyhetstidningen ISEF och och man kan las om det har: http://www.rgj.com/article/20090512/NEWS/90512062&OAS_sitepage=news.rgj.com/breakingnews

Sedan kan vi aven skryta med att ha lyckats fota Conan O'Brien som var och filmade har pa massan i mandags.

Som sagt, hittar ni dar hemma artiklar om ISEF sa skriv garna en rad om det!

Uppdatering:
Här kan man med följa vad som händer på ISEF: http://www.societyforscience.org/intelisef09/

Uppdaterad: Lake Tahoe, trummor och bowling - Nu med bilder!

Adam och Philippe var så snabba med att göra klart sina montrar att vi har fått massor med fritid, vilket har varit jatteskönt.

Igår hyrde vi en bil for dagen och akte till Lake Tahoe, en av varldens djupaste sjoar. Det tog oss cirka 1,5 h att aka den slingriga vagen over bergen och utsikten var fantastisk! Val nere pa andra sidan foljde vi strandkanten i nagon timma och stannade till i Tahoe City for att ata lunch. Varldens godaste hamburgare. Testa Rose's Cafe! Bada blev det inget av, for det var jattekallt i vattnet.

Det var snö på berget. Philippe glider ner för backen.

Lake Tahoe var jättestor och utsikten från vägen mycket vacker och storslagen.
Vi fick hjälp av en glad amerikan att bli fotade. Det var kallt i vattnet och det blåste ganska mycket.

Och det var skoj att köra bil har i USA! Vägarna ar sjukt breda och det ar inga problem att ta sig fram (förutsatt att Philippe som läste kartan var vaken, vilket han sa klart inte alltid var!).

Efter bilturen åkte vi till mässhallarna och kollade internet. Något bloggande blev det dock inte eftersom internetuppkopplingen är högst opålitlig har pga en taskig router som krashar hela tiden. Vi hann helt enkelt inte blogga.

Kvallen spenderades pa Grand Sierra Resort med en jattemiddag for alla som deltar pa ISEF. Det bjods pa typisk amerikans folkmusik pa hog niva som gjorde att det var omojligt att konversera vid middagsbordet. Vi fick aven se pa en grupp som spelade nagon form av japansk traditionell trumma. Ashaftigt att lyssna pa och inte minst kanna i brostet nar tryckvagorna kom emot en. Jag blundade ett tag och holl pa att somna av det rytmiska och behagliga dunket. Vad vi inte forstod var vad japan har med Reno att gora och det verkar som om det kommer att forbli ett mysterium.

Pa vagen hem blev vi meddragna till bowlinghallen av ett gang tjejer vi har traffat pa nagra ganger tidigare. Vi blev manga som blowlade och vi fick dar tillfallet att traffa vara grannar i vast; tva glada norskor. Sverige var inte i topp, men pa en god andraplats nar man sammanstallde poangen. Aven om det var jamnt sa av oss svenskar var det jag som tog flest poang, Adam nast bast och Philippe samst.

Kvallen avslutades med ett dopp i det kokheta utomhusbubbelpolen pa hotellet.

First few days in Reno

Tjenare!

Det har ar mitt forsta 'blogg appearance', sa here goes:

Jag kan ju borja med att prasentera mig. Jag heter Philippe Klintefelt Collet, ar 18 ar och pluggar natur pa Goteborgs Hogra Samskola i Goteborg. Jag kvalade alltsa hit genom Utstallningen Unga Forskare-finalen i Stockholm dar jag vann det har stipendiet med mitt projekt 'Associations Between Eye Activity and Impaired Arousal'.

Resan hit gick bra, forutom att jag vid ett tillfalle rakade missta en drinkdrickande man i vit skjorta for stuart och fragade om var jag kunde ladda min laptop (pinsamt). Jetlaggen har inte varit nagot problem da den bara hjalper oss att somna.

Forovrigt har vi redan hunnit testa polen, kakat amerikanska hamburgare (eller en halv iaf.), tagit en loparrunda, skaffat lite amerikanska vanner och sedan nagon timme tillbaka fatt vara projekt inspekterade och godkanda.

Anna-Maria, du har nog ratt i det du sager. Men det ar svart att inte hoja pa ogonbrynen nar man far en chipspase till baconmackan vid frukost.

Mer far ni veta snart.

Kram och hej

Morgonens loparrunda

Hejsan alla!

Detta ar forsta gangen jag bloggar sa bli inte forbannade over att de flesta poanger uteblir, jag lovar att de kommer inom ett par dagar.
Vem ar jag da forresten? Jag heter Adam Bergner, bor i Linkoping och ar en sann ornitolog (fagelskadare). Jag hade fran forsta borjan inte ens tankt att visa upp mitt projekt pa den regionala utstallningen, men tack vare en envis handledare tog jag till sist ett viktigt beslut, ett beslut som tog mig enda till USA! Projektet handlar foga forvanande om de bevingade vannerna. Jag har speciellt studerat flyttfaglar vid Svartamynningens naturreservat, sjon Roxen utanfor Linkoping. Detta har pagatt under tre ars tid och trots manga tidiga morgnar och dagar med snal nordvastlig vind eller osregn kanner jag att det var vart det!

Men nu over till dagens handelser:

Phillipe foreslog igar kvall att vi alla skulle ta en loparrunda idag pa morgonen. En intet ont anande fem ar yngre tjej (ocksa ISEF-finalist) antog utmaningen att springa ihop med oss, men vid lobbydorren motte hon upp och berattade att hon hade andra planer. Naval, Phillipe tog snabbt taten och vi lyckades halla ett relativt snabbt och jamnt tempo runt i kvarteret och langs strandkanten till en konstgjord sjo i en park nagra hundra meter fran hotellet.

Ur ornitologisk synpunkt blev loparrundan riktigt lyckad da bade amerikansk kopparand, ringnabbad mas och amerikansk sothona kunde kryssas. Pa hemvagen till hotellet hittades aven en grann hane House Finch vid vagkanten. Den var nyligen dod och sags pa ungefar samma stalle som ett par sags i gar eftermiddag. Trakigt, men troligen ar det inte helt ovanligt da trafiken ar riktigt tung i princip dygnet runt.

Att amerikanarna inte ar sarskilt miljomedvetna av sig ar val knappast nagon nyhet, men dagens upplevelse tar anda priset. Pa parkeringen till en mindre bilmarknad stod cirka 50 bilar och gick pa tomgang, utan att en enda sjal syntes till pa denna parkering. Jag skulle bara vilja veta vad folk tanker med? Var det for att testa AC-n i samtliga bilar eller ar det helt enkelt haftigare att saval se och hora bilarna innan kop?

Frukostarna fortsatter att vara medelmattiga, atminstone for en svensk som ar van vid yoghurt och mackor med leverpastej och gurka. Idag fick det bli nagon sorts grillade mackor med cheddarost, tjocka skivor rokt skina och scrambled eggs. Brodet sades vara bakat med surdeg, men det smakade precis som vilket annat ljust och torrt brod som helst.

Uppdaterad: Framme i Reno - Nu med bilder

Nu ar vi framme!

Adam lyckades fånga Linköping på bild när vi flög mellan Arlanda och Frankfurt.

Istället för ett lugnt och gemytligt hotell som vi önskade oss efter den 25 h långa resan, möttes vi av spelmaskiner där tanterna satt på rad med sina kreditkort inmatade i de enarmade banditerna. Vi har även noterat att det aldrig går att säga om det är dag eller natt inne på casinot man måste passera for att komma till hotellobyn. Vi tror att det är för att man utan problem ska dygna framfor sitt ekonomiska fördärv. Mycket ohälsosamt.

Detta möts vi av varje dag när vi går och kommer till vårt hotell.

Lika ohälsosamt är maten. Vi har inte hittat något vettigt att kaka ännu, men hoppas pa förbättring, särskilt vad galler frukosten. Kanderade muffins med chocklad ar inte okej enligt oss.

Någat som däremot ar underbart ar vädret. Vi har shorts och har redan efter bara några timmar utomhus fatt färg i nacken. I morgon ska vi köpa solkram.

Nu ska vi ivag och byta pins med de andra finalisterna!